Månadsarkiv: januari 2017

Istället för att rösta blankt…

Jag har funderat en hel del runt vad som händer i politiken idag och dom senaste åren, tror att dom flesta kan skriva under på att det händer saker politiskt i världen som ingen i förväg innerst inne trodde skulle hända.

Tänker så klart på saker som att en presidentkandidat som villigt och öppet ljuger och garvar rått när han blir avslöjad, öppet förolämpar såväl individer som folkgrupper och andra kandidater, som bär sig åt som en tjurig tonåring på twitter med mera med mera, faktiskt vinner presidentvalet och nu sitter som president i världens mäktigaste land.

Jag menar, whut??? What, why??? Hur fanken gick det där till?

I vår Svenska lilla politiska sandlåda ser vi i princip samma sak hända.
– Ett parti som växt från en liten obstruerande samling av nazister, till ett kostymklätt parti i riksdagen med opinionsundersökningar som mot all (min) logik hovrar runt 20%. Detta trots att partiet har högljudda följare som spyr ut rasistiska uttryck så fort dom får en chans (detta i hög grad i sk alternativ media som enligt många källor indirekt sponsras av partiet). Partiet har  företrädare runt om i landet som kastas ut pga uttalanden och olämpligt beteende med hänvisning till partiets nolltolerans mot rasism.

Nolltolerans till trots, så har Partiet en ledning som glatt behåller företrädare som har sprungit på stan och och kallat folk med sydeuropeiskt utseende för babbar och blattar, knuffar runt, och kallar kvinnor för hora. Som i flera fall fortfarande dyker upp publikt i incidenter av liknande karaktär. Höga företrädare som hävdar; ”…att judar och samer inte är svenskar, förutsatt att de inte lämnar sin identitet.”

Ett sånt parti kan jag, och uppenbarligen många fler, ganska naturligt känna att dom bland mycket annat pga brist på trovärdighet, sina företrädare med mera, inte borde ha en chans att komma in och hålla sig kvar i riksdagen innan dom rensat i leden och mognat avsevärt.

Men dom är där, och dom tjänar konstant mark i opinionsundersökningar, precis som Trump gjorde innan han vann valet.

Varför?

Det finns ju tusentals teorier och förklaringar att läsa överallt, från att vi har 20+% rena rasister i landet, till att dom har den enda realistiska politiken, till att mängder av människor drivits att lägga sin röst hos dom i protest mot att det man ser behöver adresseras i politiken inte tas i med tång av de etablerade partierna.

Jag tror inget av det är den enda sanningen.

  • Det finns självklart rasister som gärna lägger sin röst på ett parti där dom känner att dom kan applicera sina egna värderingar på ett principprogram som inte säger tydligt emot dom.
  • Realistiskt partiprogram, ja du, det kan man diskutera länge, men jag ser dom som ett enfrågeparti med lite andra rader inlagda för att komma undan den benämningen. tittar man på hur dom röstat hittills där dom synts så kan i alla fall inte jag se en röd tråd.
  • Kvar finns då dom som inte ser något annat alternativ än en proteströst, till att säga ”Sluta nu, det är nog med floskler, gör något” till dom etablerade partierna. Jag tror det är många, många fler än media och framförallt partierna, vill erkänna. För det skulle ju innebära att man faktiskt underkänner sitt eget mediala arbete och sin politik…

Det är här det blir intressant för mig….
– Så klart måste det komma riktiga alternativ till dom partier folk tappat tron på, och till dom man egentligen, innerst inne, förmodligen inte vill rösta på i riksdagsvalet. Det ser jag som oerhört viktigt, att det kommer ett, eller flera partier som utmanar det etablerade, med en trovärdig, genomtänkt, orädd och solid politik som inte låser sig vid det ena eller det andra blocket, som tar tag i dom frågor som behöver tas tag i, oavsett var dom först lyfts, för landets bästa, inte för en dogmatisk ideologis bästa.

Det ser ut som om det är på väg genom partiet Medborgerlig Samling ( https://medbloggen.se/ ) , vilket glädjer mig rejält. Det är efterlängtat och behövt.

Men vad finns det för andra alternativ, eller till och med komplement, till fler partier?

Om vi leker med tanken att 2-3% av SD’s väljare röstar på dom av rasistiska anledningar  (helt påhittade siffror enbart för argumentets skull). Av dom resterande gissar vi att 5% ser dom som ett parti med politik bra nog för att leda ett land,  och dom kvarvarande 95% av icke-rasisterna lägger sina röster på SD i avsaknad av alternativ, men dom vill inte blankrösta.

Det är en ganska stor mängd människor som borde vilja få sin röst hörd på riktigt…

What if…

Tänk om vårt valsystem faktiskt räknade blankröster och gav dom samma värde som en röst på vad som helst, men inte partierna som idag finns. Ungefär som den gamla komedin med temat  ”vote for none of the above”.

Det vill säga får ett val 30% blankröster och närmast största parti har 20% då vinner blankrösterna valet… I det fallet skulle nyval utlysas (det finns ju ingen som kan regeringsbilda) inom, t ex 3 månader.

Under tiden som alla partier får första hjälpen mot den kollektiva hjärtinfarkt som skulle inträffa samt förbereder sig för nyval, då styrs Sverige av en förutbestämd  blocköverskridande samlingsregering med mycket starka förhållningsregler, ungefär som att sätta landet under tvångsförvaltning.

Sen kommer nyvalet, OM partierna fattat piken, att inte tillräckligt många tror på dom, så får vi väljare förhoppningsvis ett mer genomtänkt valprogram att ta ställning till, mer verkstad, mindre snack helt enkelt. Notera att detta också bör rejält förbättra chanserna för nya, mer realistiska partier med konkreta genomtänkta handlingsplaner att få synas på radarn för vanliga väljare.

OM partierna inte lärt sig läxan första gången (föga troligt…) så gäller ”rinse and repeat”, ett nyval igen, ny hjärtinfarkt hos partierna, nytt försök…

I praktiken blir en blankröst en röst för nyval.

I mina ögon känns detta som ett underbart sätt att låta medborgarna tala om för de etablerade partierna att ”ni duger inte i nuvarande form, gör om, gör rätt!”.

Något säger mig dock att det skulle finnas vissa utmaningar med att få genom parlamentariskt stöd för en sån här ändring i de lagar som styr svenska val…

Wonder why?

/D

Annonser

Efterlyses: – Förtroende för politiker…

Förtroende. Sågs senast i svensk politik… Ja du, någon gång för länge sedan.

Trovärdiga uppgifter indikerar observationer av förtroende för politiker någonstans runt 1917 rörande allmän och lika rösträtt samt separation mellan extremvänster och socialdemokrati.

Efter denna tidpunkt rapporteras endast mer och mer sporadiska uppdykanden över tiden fram till de senaste 6 åren då förtroendet otvivelaktigt helt gått under jorden och härmed officiellt är anmält försvunnet.

Vad hände?
Åren innan alliansen röstades fram präglas för mig av partier som alla verkar gå igenom någon typ av desperat metamorfos utan att ha en aning om vad resultatet är tänkt att bli.
En socialdemokrati som i panik och utan framgång provar olika partiledare (den ena värre än den andre) frenetiskt sökandes efter en ny Olof Palme eller Göran Persson, samtidigt som det föredrar att flirta med näringslivet framför arbetarna som varit deras väljarbas.

Jag såg ett vänsterparti som (i alla fall dom flesta företrädarna) gjorde avbön från kommunismen samtidigt som det försökte stöpa om sig till ett feministiskt jämställdhets parti. Moderater som gör om sig till arbetarparti, ett miljöparti som gick från sin kärnfråga, miljön, till att försöka axla mer och mer av det solidaritetsfokus socialdemokraterna hade, dock med ögonen förbundna för eventuella kostsamma effekter. I mitten sitter de mindre partierna still i båten utan egen röst, och blir i praktiken annekterade av Moderaterna under namnet alliansen.

Här någonstans börjar det bli rejält knepigt att hitta en politisk hemvist för mig, och säkert för många andra också. Det jag en gång kände till, förstod och i vissa fall respekterade, är nu ersatt av dyra konsultformulerade, luftiga och yviga genomskinliga formuleringar om värderingar och principer presenterade helt utan fungerande sakpolitik.

Ovan, tillsammans med en blatant smutskastning av motståndare blir det enda som presenteras och det skär i öronen i sin dissonans över vad som behövs, och vad som sägs.
Hur man faktiskt ska göra något, den sakpolitik som faktiskt gör skillnad i vardagen för alla, det talas det inte om från något håll.

Med ett sånt beteende och en så tydligt skifte mot att se människor som valboskap som ska vinnas över med enkel populistisk retorik ”ty mer än så, förstår icke de enfaldiga väljarna” så ”börjar” förtroendet för vad som sägs, men inte görs av dom gamla vanliga partierna urholkas rejält för mig.

När sen ett obekvämt parti med en väldigt solkig bakgrund, vidhängande skandaler och milt sagt varierande kvalitet på företrädare och dess människosyn tar sig in i politiken på riktigt… Ja då har äntligen alla andra partier fått något konkret att tycka lika illa om… Och oj så illa man tycker om dom, man tävlar i om vem som kan tycka mest illa om dom, och media stämmer in i kören, och social media… Oj oj oj vilket drag det blev under galoscherna nu då.

Men i och med den gemensamma kraftsamlingen så tycks man glömma att man ska bedriva riktig politik också, inte bara peka finger åt andra. Nu blir det väldigt tydligt för många som ser cirkusen i full blom, att det finns riktiga, stora problem med en historia av saknad utarbetad sakpolitik inom många områden, men ingen tar tag i dom över huvud taget. Undrar varför väljarna nu sviker i opinionsundersökningarna…

Viktiga punkter som måste diskuteras på djupet av alla för landets bästa, göms nu i låsta lådor bara för att fel parti tagit upp dom på agendan, och man verkar på riktigt tycka att det är okej, att man har någon form av mandat från folket att skita i viktiga politiska frågor bara för att dom tas upp av fel parti. Vilken spåkula fick dom det ifrån???

I tydlighetens namn måste jag här säga att personligen håller jag med i det mesta av den kritik som riktas mot SD. Jag tycker väldigt illa om de värderingar som partiet i fråga har, den svans av sympatisörer som konstant överträffar sig själva i absurditet är vedervärdig, de högt uppsatta företrädare med otäck människosyn som får sitta kvar vad dom än säger likaså.  Jag önskar verkligen att partiet inte fanns och skulle aldrig kunna rösta på dom.
Men det betyder inte att ignorera dom ska tillåtas bli viktigare än landet!

Sen rasade allt vad förtroende var i och med decemberöverenskommelsen, där 7 partier i praktiken kom överens om att sluta bedriva politik på riktigt, och sopa viktiga frågor under bordet för att slippa tala med ett parti dom tycker illa om. Princip före landets bästa. Patetiskt och så totalt urbota korkat! Nu styr helt plötsligt SD vilken politik som inte får föras, oavsett om det är viktigt eller ej, bara genom att finnas. Var det verkligen så det var tänkt???

Sen står vi där som land, framåtböjda med skägget i brevlådan och byxorna vid anklarna när saker gått överstyr, kostnaderna skenar, resurser saknas och ingen vet hur man ska reda ut det. Allt som händer är att olika falanger svartmålar varandra än mer och alla vägrar erkänna att man borde diskuterat det en liten aning tidigare.

Men nej, nu är det dom elaka vinstdrivande privata företagens fel! Man ägnar inte en tanke på dom förutsättningar den icke förda politiken givit dom stackars handläggarna som sitter med allt i knät. Dom som nu helt utan alternativ, tvingas skriva fleråriga vansinnesavtal med vem som helst för att desperat försöka hantera en situation man vägrat diskutera i förväg. Aaaahhhrrrrrghhhh! En gnutta politisk självinsikt tack, bara en liten gnutta, skulle vara klädsamt.

Snacka om att vi sitter med Sveriges dyraste sandlåda full med högavlönade tjuriga småungar som vägrar ge sig. Trotsiga treåringar är ta mig tusan mer öppna för diskussion och kompromisser…

Att två av alliansens partier nu i media säger sig vilja samtala med SD i vissa sakfrågor borde vara bra, men är för mig ett patetiskt röstfiskande spel för gallerierna. Det har runnit alldeles för mycket vatten under dom broarna för att det ska kännas trovärdigt.

Att sen lyssna på på övriga partiers förfäran, ultimatum och fördömande, svartmålande absurda exempel på vad som ska diskuteras med mera blir en total överdos i undergångsbeskrivningar. Det är ju inte en stadsministerpost i alliansen som erbjuds SD direkt… Partiernas livrädda utspel i nuläget är lika katastrofalt usla som den sämsta sidan av mediadreven vi sett den närmaste tiden.

Jag bävar för hur illa det kommer att bli ju närmare valet vi kommer. Vi har ju fått en försmak från USAs presidentval där vi ser hur snyggt media och politiker sköter sig… [slut ironi]

De små rester av förtroende som finns kvar för vissa individer i några av partierna snurrar nu hjälplöst runt i virveln av politisk varmluft och skitsnack som håller på att spolas ut med tandkrämen efter att jag förtvivlat försöker borsta bort den dåliga smaken i munnen.

Förtroendet för nuvarande svensk politik är inte oförklarligt försvunnet, jag hade fel, förtroendet har politikerna kastat ut med smutsvattnet alldeles själva.

/D

Ord och guldvågar…

När man väljer att använda  ord som kategoriserar och polariserar i diskussioner är det alltid klokt att väga dom en extra gång  innan man släpper ut dom för allmän beskådan.

Det finns tusen och åter tusen exempel på när en välmenad text tas bokstavligt och brutalt plockas isär för att kunna säga att skribenten inte har rätt, eller värre. Händer det ofta blir det jobbigt med trovärdighet för skribenten över tiden.

Om man till exempel i en text vill säga ”du har fel” till en person som i en intervju sagt rejält provocerande och polariserande saker om något, då är det väldigt enkelt att välja samma verktyg själv, fast omvänt.

Om det ska fungera, då vill det till att man är försiktig med orden, att läsa sin text med motståndarens ögon och synvinkel är ett minimum. Att bemöta svepande generaliseringar med lika yviga penseldrag när det finns intelligenta alternativ, är i princip alltid att göra sig själv en otjänst.

Om svaret på generaliseringar av typen ”invandrare är en belastning för samhället” blir en ny generalisering; ”utan invandrare stannar vården” ja då  har du lobbat bollen över nätet, släppt racketen och vänt ryggen till. Du kommer aldrig att kunna möta returen utan att det gör ont som f-n.  Din generalisering kommer att demonteras och bombarderas med alla möjliga och omöjliga motargument, och du bad om det aldeles själv.

Problemet med just det här svaret är att det är ett valitt uttalande med en sanning bakom, men formuleringen är så generell och svepande att man gömmer, ja i princip diskvalificerar,  sanningen bakom den.

För ja, det är sant att det arbetar väldigt många kunniga, utbildade och enormt behövda människor med annan bakgrund än 15 generationer svenskfödda föräldrar inom vården.

Det är också helt sant att det skulle vara katastrofalt om dom försvann ur vården. Att dom finns där ska vi vara tacksamma och glada över. En viktig sanning som förtjänar att framhållas, framförallt i diskussioner med dom som påstår motsatsen.

Men innan man använder det faktumet som grund för fraser som ”utan invandrare stannar vården”, kanske man ska fundera på att inte gå i fällan att luddigt kategorisera människor som ”invandrare” och implicit acceptera att ställa dom mot den lika luddiga gruppen ”icke invandrare”, utan istället se på varför den här gruppen människor arbetar i vården.

Att då istället konstatera att: – ”Utan människor som kan språket, som har för vården anställningsbara kunskaper, och som faktiskt väljer att arbeta inom vård och omsorg, så skulle vården braka samman fullständigt. Lyckligtvis finns det många människor som flyttat hit som väljer att göra detta. Låt oss diskutera hur vi kan få fler människor att göra samma sak.”

Då säger man här något både konstruktivt och sant, det förminskar inte människor till att bara vara en anonym grupp med enormt skiftande bakgrund, det sätter i stället ett värde på individers egenskaper, kunskap och vilja att förbättra livet för sig själva och andra.

Det öppnar även för att ha en äkta diskussion runt hur vi som samhälle kan öka mängden människor som kan bidra till vården, oavsett var dom kommer ifrån, hur stärker vi kunskap, språk, hur värderar vi arbetet, med mera.

Problemet med att göra så här, att tänka före innan man generaliserar hej vilt åt alla håll, är att det inte blir lika enkelt att med vänsterhanden knäppa någon  på näsan med en klickvänlig one-liner medan man håller lattekoppen i högern.

Fast om det är för klicket man skriver debattartiklar,  så kanske man ska tänka efter en gång till om man gör någon nytta, eller om man faktiskt gör skada…

Vem har sagt att det ska vara enkelt att vara en trovärdig skribent?

/D

Politisk vilja vs politisk handling…

Olof Palme sa en gång att ”politik är att vilja”. Tittar man på dagens politiska arena verkar alla partier ha anammat detta ordagrant medan man missat den självklara fortsättningen.

Det handlar väldigt mycket om ”att vilja” när man hör och läser politiska utspel, tyvärr verkar det främst vara fokuserat på att vilja det man tror är ”rätt sak” för att fånga röster till valet nästa år.

Visst är det nödvändigt att vilja innan det är möjligt att göra, men att stå bredvid en penna man tappat på golvet och vilja plocka upp den räcker liksom inte.

Nån gång måste man faktiskt böja sig ner, sträcka ut en hand och plocka upp den där pennan innan någon halkar på den och slår sig fördärvad.

Gör man inte det så är det en klen ursäkt till personen på golvet att ”jag ville ju verkligen plocka upp den så himla jättemycket”.

Det är ungefär så jag upplever den politiska scenen, både nu, och dom senaste (allt för många åren). Man vill vara godare än alla andra, man vill vara tolerantare än alla andra, eller mest mot det som råkar vara impopulärt, och så vidare.

Det är helt enkelt ett förtvivlat jagande i partierna efter bekräftelse i de mest lästa opinionsundersökningarna att man ville rätt saker just nu.

Åsiktskapporna vajar inte i brisen likt grässtrån längre, dom flaxar runt överallt som drakar i storm, tills utspelen, likt Charlie Browns drake, alltid fastnar i det elaka drakätande trädet.

Där tuggas dom upp och tillintetgörs,  eller hyllas. Vilket det blir är baserat på hur väl utspelen matchar för närvarande okej ämnesområden samt dagsformen hos ledarredaktioner, komiker och andra tyckare, som i sina interna opinionsmätningar jagar bekräftelse.

Men de tappade pennorna ligger kvar på golvet, och för varje åsiktsanpassat röstfiskande utspel så tappas ännu en penna eller två.

Efter en tid har den politiska scenen blivit full av tappade pennor som rullar omkring.  Nu halkar alla förtvivlat omkring på pennorna, tar slumpmässigt tag i den ene efter den andra för att söka stöd för sin senaste populäritetsanpassade proklamering av politisk vilja.

Men börjar någon plocka upp penndjävlarna från golvet?

Men icke sa Nicke! Man hyr in en ny retorikkonsult i stället för att putsa på budskapet i hopp om att åter igen övertyga väljarna att just precis vi, bara vi, vill mest och bäst av alla!

– När ska vi få se en politik som är byggd på mer än taffligt hopsatta mediala konstruktioner av ethos, logos och patos?

– När ska vi få en ansvarstagande och fungerande sakpolitik med både ryggrad och handling,  som gör att man faktiskt börjar plocka upp pennorna?

Och av vilka?

/D

Siffrors vara eller inte vara…

Många pratar om siffrors vara eller icke vara i alla möjliga debatter nu och svallvågorna sprids hej vilt åt alla håll. För att bevisa att någon hade rätt, eller fel, om siffror överhuvud taget ska presenteras eller ej.

Talesättet ”Det finns lögn, förbannad lögn, och statistik” är nog känt för många, och visst är det helt sant att exakt samma siffror kan användas för att skapa belägg för alla möjliga olika åsikter och tyckanden.

Men jag tycker att något mycket väsentligt saknas när man pratar om siffrors vara/icke vara för allmän tillgång.

En part säger:
– ”Siffror och rapporter måste finnas, vi måste veta hur det ser ut nu”
en annan säger:
– ”Siffror kommer att missbrukas och användas för att skylla på andra”
en tredje:
– ”Vi vet redan att det är så, så det behövs inte, vi ska fråga varför i stället”

Första och andra är ganska klara och enkla att förstå, det finns ett behov av att kunna sätta siffror på en situation istället för att alla vilt spekulerar, därför vill man ha siffror. Det är också självklart att samma siffror kommer att användas i syfte att bekräfta en åsikt, oavsett om den kommer från höger eller vänster, så man är rädd för hur dom kommer att användas.

Men den tredje gör mig lätt förbryllad…

Låt oss se vad som egentligen sägs:

  •  – ”Vi vet redan att det är så
    Okej. Det finns data bakåt som statistiskt indikerar att det går upp och ner och inget indikerar att det skulle vara annorlunda nu, alltså får vi inte veta något nytt. Det kan jag principiellt köpa, även om det är en slutsats som är väldigt svår att leda i bevis mot känslobaserade åsikter, och därav riktigt opraktisk att använda sig av.
  • …så det behövs inte
    Oj! För mig betyder detta att man accepterar det siffrorna säger som status quo, såväl historiskt som framtida, och att ingen mer information behövs. Implicit säger man då ”eftersom man är nöjd med vad de äldre siffrorna säger”. Om det kommer från någon som forskar inom området så ställer jag mig mycket frågande till hur den personen forskar…
  • …vi ska fråga varför istället
    Ja, jo, så klart måste man fråga varför. Vet man varför, eller tror sig veta så kan man planera och vidta åtgärder för att ändra det som ligger till grund för siffrorna. Det lär ju ingen säga något emot.

Men ”om det inte behövs” nya siffror, och man tar reda på varför och gör något (vad det nu är), hur ska man veta om det hjälper eller ej utan … ”nya siffror”?

Hur brukar man jobba med förändring av något man inte är nöjd med?
Stommen i all uppföljning av åtgärder är att man har en baslinje att jämföra med, sen gör man något, sen mäter man och jämför, då vet man om man gjorde rätt.

  • Ta siffrorna från baslinjen (det har vi i och med de gamla siffrorna)
  • Sen tittar vi på de åtgärder som gjorts i syfte att förbättra de siffror man inte är nöjd med (för vi är väl inte nöjda? Och vi har väl gjort saker som ska förbättra det?)
  • Sen jämför vi med dagens siffror och ser om åtgärderna har fått önskad verkan eller ej…. Vänta nu, dom siffrorna har vi nu inte, då dom; ”inte behövs”?

Hur vet man/vi/dom då att man implementerat rätt åtgärder?

/D