Kategoriarkiv: Saker som det skrivs om

Att jämföra äpplen och traktorer…

Vad är det med alla som inte kan jämföra saker korrekt?

Dagligen ser vi inlägg i en eller annan kanal om hur bra, eller dåligt, Sverige är inom olika områden. I debatten argumenterar man som om det bara finns en enda sanning, och båda sidor gör allt för att övertyga alla om att just deras sanning är korrekt.

Är någon av nedanstående punkter sanna?

  • Är Sverige en katastrof utan hopp och framtid som letar efter lämplig plats att brisera på medan styrande desperat försöker dölja detta med friserade siffror och missvisande statistik?
  • Eller är Sverige i grunden ett solitt och ganska friskt land som tuffar på utan några egentliga problem men som dagligen är utsatt för ondskefull svartmålning av onda krafter som vill ta över makten genom att sprida rädsla?

Sanningen är nog snarare att Sverige inte är något av det, men också både och.

Om man funderar lite längre än näsan räcker så ser man ganska raskt, att det är milt sagt riktigt korkat att bemöta ett konstaterande att vissa specifika invandrartäta områden har stora problem med kriminalitet och arbetslöshet, genom att säga att oberoende undersökningar av hela Sveriges kriminalitet och arbetslöshet i genomsnitt visar att du har fel…

Det är lika käpprätt åt skogen fel som att peka ut ovan nämnda områden som bevis för att hela Sverige är i totalt förfall, och vid varje tillfälle basunera ut hur invandringen har ohjälpligt förstört Sverige.

Tyvärr så är debatten idag precis så torftig och falsk, från båda håll. Det man får slängt i ansiktet är helt binärt och polariserat, ”jag har rätt, du har fel”, sen bemöter man andra sidan med något helt annat, typ:
 – ”Den här bilen är grön!  – Nej, du har fel, det här garaget är fullt av röda cyklar!” ?!?!?? 

Herre jösses…
Det är fullt möjligt, till och med intill visshet gränsande sannolikhet, så att vi har en stor majoritet av alla invandrare i Sverige som dagligen gör sitt absolut bästa för att skapa sig fungerande liv inom lagens råmärken, utan att försöka tvinga på Sverige sin privata livsåskådning. Samtidigt som vi också, i vissa områden har en stor samling med invandrare som försörjer sig genom kriminalitet. Samtidigt har vi i vissa områden en mängd människor som högst medvetet arbetar för att skapa parallella samhällsstrukturer byggda på teokratiskt styre.

Allt det här kan ske, och sker, samtidigt som Sverige mätt i BNP eller våld per capita, eller oberoende utländska bedömningar, ibland rankas bland dom bästa länderna i världen.
 – Och det är helt sant, både och!

Jag förstår inte att det är så svårt att förstå…
Eller för den delen, att det över huvud taget kan vara en medveten handling att inte jämföra likvärdiga siffror utan att vilja något väldigt specifikt med det.

Om man t ex tittar på antalet skjutningar i hela landet 2014 365 st (hittar inte siffror för 2016 på BRÅ) och slår ut det på det totala antalet människor i vuxen ålder ca 7,7 milj över 17 års ålder 2014 (eftersom jag vill jämföra samma år) så får du en siffra som motsvarar antal skjutningar per individ; 365/7716743 =  0,000047 skjutning per vuxen i Sverige 2014.

Tar nu man antalet skjutningar  i t ex Stockholmsområdet fram till 27 okt 2016 så var det 105 st, flest i Järvaområdet, skjutningar i Stockholm, (ingen BRÅ statistik vad jag kan hitta).

Om vi nu gör antagandet att det är de kända yrkeskriminella i Järvaområdet som står för skjutningarna i Järvaområdet och kikar på artikeln Laglöst land i Aftonbladet, så säger polisen själva att det i området varit 50-60 skjutningar under året, och att man känner till ca 500 st yrkeskriminella av en total på ca 89000 personer i området  (ca 0,56% är yrkeskriminella), då ser vi 60/500 = 0,12 skjutning per yrkeskriminell (eller 0.00067 skjutningar per person i området) jämfört med 0,000047 skjutning per vuxen i Sverige, ”viss skillnad” på frekvens av skjutningar…

Något säger mig att när man jämför dessa två, är det med största säkerhet, ett väldigt mycket större lokalt problem på alla sätt med skjutningar i Järvaområdet jämfört med landets förhållandevis väldigt små problem med skjutningar som man kan se i statistiken för landet… Kanske inte en helt adekvat jämförelse kan man tycka, men dom sker, hela tiden. Varför???

Men hur fel det än är, så är ju även en sån jämförelse hanterbar även om den är fel och orättvis, det är ju i alla fall likartade områden man jämför så det går att bemöta.

Problemet accelererar när folk dagligen bemöter t ex upplevd trygghetsförsämring i Järvaområdet, med att vi faktiskt inte har ett statistiskt ökat dödligt våld i Sverige dom senaste åren så du ska inte komma här och ljuga om att det är otryggt i Sverige.
Hur i hela friden är den typen av svar ens i närheten av relevant, eller respektfullt, eller på något sätt ok att ge till någon som talar om sin närmiljö?

 – Det är hög kriminalitet i invandrartäta områden -> ”Person i TV,  – du måste se på det med en helikoptersyn, och räkna bort effekterna av socioekonomiska faktorer, då ser du att det inte är någon skillnad”.
Mhm… Så du säger det, kul för dig och övriga statistiker. Jag tror inte affärsinnehavarna i Husby som stänger butikerna pga kriminalitet bryr sig ett enda dugg om din helikoptersyn med justeringar för olika faktorer. Det är deras butiker som bli rånade hela tiden, och det är dom som behöver hjälp.

Vi lever helt enkelt i ett genomsnittligt förbaskat bra land med alla förutsättningar att fortsätta vara det. Men vi, som alla andra länder, har områden och olika samhällsproblem som måste erkännas, ses, mätas, åtgärdas och följas upp efter bästa förmåga. Att försöka förklara bort dom med krav på helikoptersyn och justering för olika faktorer är inte efter bästa förmåga, det är att sopa det under mattan till en kostnad av människoliv.

Jag kan köpa att privatpersoner på twitter med 140 tecken i affekt vill leverera ett ”jag-vet-minsann-bättre-än-du” inlägg för att sätta någon på plats. Det är så klart inte alla individer som kan/vill/orkar ta reda på lite fakta bakom sina tuffa inlägg. Men när man ser samma saker, utan belägg, komma från journalister, debattörer, skribenter och offentliga personer, då börjar det bli otäckt, för där bör man självklart kunna förvänta sig mer tanke och fakta bakom uttalanden, det är ju deras jobb…

Sen kommer dråpslaget…
– När Sverige själva, officiellt bestämmer sig för att minsann bemöta ”fake news” om Sverige. Och gör det genom att skapa dom mest justerade och profilerade svar man kan tänka sig, med omsorgsfullt handplockade siffror med ingående förklaringar varför man väljer att justera ner siffrorna, eller varför dom inte kan jämföras. Även om det är statistiskt underbyggda siffror som visas efter alla förklaringar och justeringar, så är det övertydligt hur man har handplockat dom för specifikt syfte vilket tyvärr bara inbjuder till att omedelbart plocka isär svaren och se vad som är sant och vad som är… Fake news.

En mycket bra sådan genomgång av hur man skapat svaren kan man läsa på Medborgerlig Samlings blogg – Sanningsministeriet.

  • I en strikt värld jämför man gröna äpplen med gröna äpplen, i en mer vidsynt värld är det ofta ok att jämföra röda äpplen med gröna äpplen.
  • När det börjar bli förvirrat och desperat, då bemöter man äpplen med päron, bananer, apelsiner, vad som är närmast.
  • I dagens Sverige, där kan man jämföra gröna äpplen med röda traktorer om man jobbar i media eller sitter vid makten…

/D

Kameler i Angered

Idag tänkte jag skriva några rader om dom ansvarstagande, välvilliga och fördomsfritt tänkande projektansvariga i Angered.

Ni vet dom som tycker att folk som kommer långtdärbortifrån, dom är ju vana vid djurfarmer och odling, då kan dom få enkla jobb som passar om vi startar en kamelfarm i Angered.

Jag tror inte det behövs mer text än så här. Bra tänkt…  Not.

/D

 

Nya löften… eller snarare tomma tunnors parad…

Tomma tunnor skramlar högst är en gammal sanning.

Läser precis denna debattartikel skriven av Annika Strandhäll, Åsa Regnér och Gabriel Wikström: Samhället har svikit – nu lovar vi bättring

Ni som läst vad jag plitat ihop tidigare på bloggen lär förmodligen ha plockat upp att jag hyser en viss aversion till politisk retorik och yviga löften, speciellt i kombination med historisk avsaknad av fungerande sakpolitik… Den här debattartikeln trycker nog på nästan alla knappar jag har…

Så, var startar vi?
Signalord kanske?

  •  På 607 ord förekommer ”Vårt löfte till er” i en eller annan form 5 gånger
  • Utmaning/utmanar finns 3 gånger
  • Välfärd finns 9 gånger
  • Pension finns 5 gånger
  • Jämlik(het) 3 gånger
  • Oro 3 gånger

Check, det mesta som diskuteras på sociala medier finns med.
Ja, utom sånt där knepigt som kan kopplas till förd asyl- och migrationspolitik förstås. Det behöver ju inte tas upp, det har vi lärt oss…

Budskapet då?
Artikeln inleds med ett konstaterande av skillnader i medellivslängd mellan olika områden i Stockholm. För att sätta tonen konstaterar man bombastiskt att:

För en feministisk regering med siktet inställt på ökad jämlikhet är detta oacceptabelt.”.

Oj så många andra konkreta saker i dagens samhälle jag kan se som borde vara oacceptabelt för en feministisk regering… hedersvåld, könssegregering, kvinnor som inte får arbeta med män, flickor som inte får ha gymnastik med pojkar, mm. Typ sånt där som gör skillnad här och nu, inte i statistiken om kanske 30 år.

För att skribenterna i upplägget av artikeln, ska framstå som verklighetsförankrade realister, ser vi tidigt en halvhjärtad rad eller två om hur saker inte har fungerat som tänkt;

– ”Välfärden är fantastisk på många sätt, men vi också vet att den inte alltid håller måttet.
– ”Syftet med vår välfärd är…” ”Här har samhället delvis svikit.

För säkerhets skull följer man omedelbart upp det med vems fel det egentligen är:

– ”Vi tog över efter åtta år av borgerligt styre med nedskärningar, försämringar och urholkning av våra gemensamma välfärdsresurser.”.

När det så är konstaterat att man trots luddigt konstaterade utmaningar i samhället och knappt erkända brister i välfärden, är fri från skuld, så kommer utfästelserna i tät följd.

Man konstaterar först att

Vi vänder nu den utvecklingen

och listar följande:

  • Sjukvården ska bli mer likvärdig och väntetiderna kortare.
  • Skillnad i förväntad medellivslängd är oacceptabel.
  • Pension som går att leva på, även om 40 år.
  • Trygg sjukersättning och snabb hjälp tillbaka
  • Fler arbetskamrater i välfärden etc genom högre stadsbidrag

Avslutar med

– ”Vi ska ha världens bästa, mest stabila och trygga välfärd.

Ja du, här har man som vanligt tagit ut målvakten och ställt spelarna på linje i mitten av plan, öppet mål skulle jag säga. Låt oss börja med straffläggandet, förlåt, bemötandet av punkterna.

  • Sjukvården ska vara likvärdig och ha kortare köer.
    Hur ska detta rent praktiskt lösas, det är mer än pengar som behövs här! Högre statsbidrag till offentlig sektor finns nämnt, men noll och intet om var dom bidragen ska finansieras från, så den anser jag ej besvarad. Kombinera dessutom det med att aktivt motarbeta privata alternativ i välförden vilket resulterar i färre ställen som kan avlasta akuter och vårdcentraler i landet.

    •  Följdfråga: Var bemöter man olika orsaker till problem i välfärden?
      – ”Det är Borgarnas fel” är inte ett ok svar. Det är ju inte så att dom enkom har ansvaret för en skenande belastning på sjukvården, gigantiska landsting, usla löneutvecklingar,  personal som brinner ut och slutar.
  •  Skillnad i förväntad medellivslängd är oacceptabel.
    Var bemöter man olika orsaker till skillnader i förväntad medellivslängd mellan områden? ”Borgarna” har inte heller ett ensamt ansvar för uppkomna socioekonomiska skillnader och förutsättningar mellan områden där man dom senaste 30+ åren har konstant fyllt på med människor som aldrig fått vettiga förutsättningar att klara sig själva i samhället, och områden där graden av självförsörjning är historiskt hög. Helt ovetenskapligt törs jag nog påstå att utan förutsättningar till självförsörjning och framtidsutsikter så är det inte konstigt att såväl fysisk som psykisk ohälsa frodas som i sin tur belastar välfärden extra.
  • Pension som går att leva på, nu och om 40 år.
    Hur då?  Under alla år med ”icke-borgarstyre” kan inte jag påminna mig att det lagts några konkreta politiska resurser på pensionärers livssituation att tala om, om man inte räknar med ”lite lån” här och där av pensionskapital vilket kanske inte var av det historiskt mest positiva slaget…
  • Du ska inte bli sjuk av ditt arbete, trygg sjukersättning och snabb hjälp tillbaka
    Hur då? Anledningarna till att folk blir sjuka av jobbet är många, avsaknad av bra arbetsvillkor i form av lön, arbetstider, tvingad övertid är bara några av dom. Branscherna med press på anställda är många, men där den här typen av arbetsmiljöförhållande är akut är t ex; vård, brandförsvar, polis, skola. Det vill säga, dom viktigaste områdena som ingår i samhällskontraktet mellan stat och medborgare. Det samhällskontrakt ni politiker är ansvariga för, och som vi medborgare nu tydligt ser är sen länge sprucket och solkigt och i desperat behov av annat än ett lager färg. Det finns en lång historia av misskötsel och usla politiska förutsättningar bakom allt detta. Det finns en minst lika lång historia av människor som under massor av år inte fått hjälp att komma tillbaka i arbetslivet och i stället hamnar på bar backe. Så jag frågar igen för säkerhets skull: Hur då?

När ni sen avslutar denna tomma tunnors parad med följande:

Vi ska ha världens bästa, mest stabila och trygga välfärd. Det förpliktigar och det utmanar. Nu tar vi oss an den utmaningen och utvecklar den svenska modellen. Det är vårt löfte till dig.

– Då är det er förbannade skyldighet att på ett hederligt och trovärdigt sätt berätta HUR!
Det har ni genom åren kapitalt misslyckats med!

 – Varför, varför, ska vi tro på er, som i så många år haft en styrande ställning i politiken medan förutsättningarna för det elände ni nu säger er vilja ändra, har fått växa fram utan konkreta åtgärder?

Det är hög tid för oss väljare att se oss om efter något annat än tomma tunnors politik.
/D

Efterlyses: – Förtroende för politiker…

Förtroende. Sågs senast i svensk politik… Ja du, någon gång för länge sedan.

Trovärdiga uppgifter indikerar observationer av förtroende för politiker någonstans runt 1917 rörande allmän och lika rösträtt samt separation mellan extremvänster och socialdemokrati.

Efter denna tidpunkt rapporteras endast mer och mer sporadiska uppdykanden över tiden fram till de senaste 6 åren då förtroendet otvivelaktigt helt gått under jorden och härmed officiellt är anmält försvunnet.

Vad hände?
Åren innan alliansen röstades fram präglas för mig av partier som alla verkar gå igenom någon typ av desperat metamorfos utan att ha en aning om vad resultatet är tänkt att bli.
En socialdemokrati som i panik och utan framgång provar olika partiledare (den ena värre än den andre) frenetiskt sökandes efter en ny Olof Palme eller Göran Persson, samtidigt som det föredrar att flirta med näringslivet framför arbetarna som varit deras väljarbas.

Jag såg ett vänsterparti som (i alla fall dom flesta företrädarna) gjorde avbön från kommunismen samtidigt som det försökte stöpa om sig till ett feministiskt jämställdhets parti. Moderater som gör om sig till arbetarparti, ett miljöparti som gick från sin kärnfråga, miljön, till att försöka axla mer och mer av det solidaritetsfokus socialdemokraterna hade, dock med ögonen förbundna för eventuella kostsamma effekter. I mitten sitter de mindre partierna still i båten utan egen röst, och blir i praktiken annekterade av Moderaterna under namnet alliansen.

Här någonstans börjar det bli rejält knepigt att hitta en politisk hemvist för mig, och säkert för många andra också. Det jag en gång kände till, förstod och i vissa fall respekterade, är nu ersatt av dyra konsultformulerade, luftiga och yviga genomskinliga formuleringar om värderingar och principer presenterade helt utan fungerande sakpolitik.

Ovan, tillsammans med en blatant smutskastning av motståndare blir det enda som presenteras och det skär i öronen i sin dissonans över vad som behövs, och vad som sägs.
Hur man faktiskt ska göra något, den sakpolitik som faktiskt gör skillnad i vardagen för alla, det talas det inte om från något håll.

Med ett sånt beteende och en så tydligt skifte mot att se människor som valboskap som ska vinnas över med enkel populistisk retorik ”ty mer än så, förstår icke de enfaldiga väljarna” så ”börjar” förtroendet för vad som sägs, men inte görs av dom gamla vanliga partierna urholkas rejält för mig.

När sen ett obekvämt parti med en väldigt solkig bakgrund, vidhängande skandaler och milt sagt varierande kvalitet på företrädare och dess människosyn tar sig in i politiken på riktigt… Ja då har äntligen alla andra partier fått något konkret att tycka lika illa om… Och oj så illa man tycker om dom, man tävlar i om vem som kan tycka mest illa om dom, och media stämmer in i kören, och social media… Oj oj oj vilket drag det blev under galoscherna nu då.

Men i och med den gemensamma kraftsamlingen så tycks man glömma att man ska bedriva riktig politik också, inte bara peka finger åt andra. Nu blir det väldigt tydligt för många som ser cirkusen i full blom, att det finns riktiga, stora problem med en historia av saknad utarbetad sakpolitik inom många områden, men ingen tar tag i dom över huvud taget. Undrar varför väljarna nu sviker i opinionsundersökningarna…

Viktiga punkter som måste diskuteras på djupet av alla för landets bästa, göms nu i låsta lådor bara för att fel parti tagit upp dom på agendan, och man verkar på riktigt tycka att det är okej, att man har någon form av mandat från folket att skita i viktiga politiska frågor bara för att dom tas upp av fel parti. Vilken spåkula fick dom det ifrån???

I tydlighetens namn måste jag här säga att personligen håller jag med i det mesta av den kritik som riktas mot SD. Jag tycker väldigt illa om de värderingar som partiet i fråga har, den svans av sympatisörer som konstant överträffar sig själva i absurditet är vedervärdig, de högt uppsatta företrädare med otäck människosyn som får sitta kvar vad dom än säger likaså.  Jag önskar verkligen att partiet inte fanns och skulle aldrig kunna rösta på dom.
Men det betyder inte att ignorera dom ska tillåtas bli viktigare än landet!

Sen rasade allt vad förtroende var i och med decemberöverenskommelsen, där 7 partier i praktiken kom överens om att sluta bedriva politik på riktigt, och sopa viktiga frågor under bordet för att slippa tala med ett parti dom tycker illa om. Princip före landets bästa. Patetiskt och så totalt urbota korkat! Nu styr helt plötsligt SD vilken politik som inte får föras, oavsett om det är viktigt eller ej, bara genom att finnas. Var det verkligen så det var tänkt???

Sen står vi där som land, framåtböjda med skägget i brevlådan och byxorna vid anklarna när saker gått överstyr, kostnaderna skenar, resurser saknas och ingen vet hur man ska reda ut det. Allt som händer är att olika falanger svartmålar varandra än mer och alla vägrar erkänna att man borde diskuterat det en liten aning tidigare.

Men nej, nu är det dom elaka vinstdrivande privata företagens fel! Man ägnar inte en tanke på dom förutsättningar den icke förda politiken givit dom stackars handläggarna som sitter med allt i knät. Dom som nu helt utan alternativ, tvingas skriva fleråriga vansinnesavtal med vem som helst för att desperat försöka hantera en situation man vägrat diskutera i förväg. Aaaahhhrrrrrghhhh! En gnutta politisk självinsikt tack, bara en liten gnutta, skulle vara klädsamt.

Snacka om att vi sitter med Sveriges dyraste sandlåda full med högavlönade tjuriga småungar som vägrar ge sig. Trotsiga treåringar är ta mig tusan mer öppna för diskussion och kompromisser…

Att två av alliansens partier nu i media säger sig vilja samtala med SD i vissa sakfrågor borde vara bra, men är för mig ett patetiskt röstfiskande spel för gallerierna. Det har runnit alldeles för mycket vatten under dom broarna för att det ska kännas trovärdigt.

Att sen lyssna på på övriga partiers förfäran, ultimatum och fördömande, svartmålande absurda exempel på vad som ska diskuteras med mera blir en total överdos i undergångsbeskrivningar. Det är ju inte en stadsministerpost i alliansen som erbjuds SD direkt… Partiernas livrädda utspel i nuläget är lika katastrofalt usla som den sämsta sidan av mediadreven vi sett den närmaste tiden.

Jag bävar för hur illa det kommer att bli ju närmare valet vi kommer. Vi har ju fått en försmak från USAs presidentval där vi ser hur snyggt media och politiker sköter sig… [slut ironi]

De små rester av förtroende som finns kvar för vissa individer i några av partierna snurrar nu hjälplöst runt i virveln av politisk varmluft och skitsnack som håller på att spolas ut med tandkrämen efter att jag förtvivlat försöker borsta bort den dåliga smaken i munnen.

Förtroendet för nuvarande svensk politik är inte oförklarligt försvunnet, jag hade fel, förtroendet har politikerna kastat ut med smutsvattnet alldeles själva.

/D

Siffrors vara eller inte vara…

Många pratar om siffrors vara eller icke vara i alla möjliga debatter nu och svallvågorna sprids hej vilt åt alla håll. För att bevisa att någon hade rätt, eller fel, om siffror överhuvud taget ska presenteras eller ej.

Talesättet ”Det finns lögn, förbannad lögn, och statistik” är nog känt för många, och visst är det helt sant att exakt samma siffror kan användas för att skapa belägg för alla möjliga olika åsikter och tyckanden.

Men jag tycker att något mycket väsentligt saknas när man pratar om siffrors vara/icke vara för allmän tillgång.

En part säger:
– ”Siffror och rapporter måste finnas, vi måste veta hur det ser ut nu”
en annan säger:
– ”Siffror kommer att missbrukas och användas för att skylla på andra”
en tredje:
– ”Vi vet redan att det är så, så det behövs inte, vi ska fråga varför i stället”

Första och andra är ganska klara och enkla att förstå, det finns ett behov av att kunna sätta siffror på en situation istället för att alla vilt spekulerar, därför vill man ha siffror. Det är också självklart att samma siffror kommer att användas i syfte att bekräfta en åsikt, oavsett om den kommer från höger eller vänster, så man är rädd för hur dom kommer att användas.

Men den tredje gör mig lätt förbryllad…

Låt oss se vad som egentligen sägs:

  •  – ”Vi vet redan att det är så
    Okej. Det finns data bakåt som statistiskt indikerar att det går upp och ner och inget indikerar att det skulle vara annorlunda nu, alltså får vi inte veta något nytt. Det kan jag principiellt köpa, även om det är en slutsats som är väldigt svår att leda i bevis mot känslobaserade åsikter, och därav riktigt opraktisk att använda sig av.
  • …så det behövs inte
    Oj! För mig betyder detta att man accepterar det siffrorna säger som status quo, såväl historiskt som framtida, och att ingen mer information behövs. Implicit säger man då ”eftersom man är nöjd med vad de äldre siffrorna säger”. Om det kommer från någon som forskar inom området så ställer jag mig mycket frågande till hur den personen forskar…
  • …vi ska fråga varför istället
    Ja, jo, så klart måste man fråga varför. Vet man varför, eller tror sig veta så kan man planera och vidta åtgärder för att ändra det som ligger till grund för siffrorna. Det lär ju ingen säga något emot.

Men ”om det inte behövs” nya siffror, och man tar reda på varför och gör något (vad det nu är), hur ska man veta om det hjälper eller ej utan … ”nya siffror”?

Hur brukar man jobba med förändring av något man inte är nöjd med?
Stommen i all uppföljning av åtgärder är att man har en baslinje att jämföra med, sen gör man något, sen mäter man och jämför, då vet man om man gjorde rätt.

  • Ta siffrorna från baslinjen (det har vi i och med de gamla siffrorna)
  • Sen tittar vi på de åtgärder som gjorts i syfte att förbättra de siffror man inte är nöjd med (för vi är väl inte nöjda? Och vi har väl gjort saker som ska förbättra det?)
  • Sen jämför vi med dagens siffror och ser om åtgärderna har fått önskad verkan eller ej…. Vänta nu, dom siffrorna har vi nu inte, då dom; ”inte behövs”?

Hur vet man/vi/dom då att man implementerat rätt åtgärder?

/D