Ett ofullständigt samhällskontrakt?

Jag lovade i förra inlägget att inte bara klaga på andra, utan även fokusera lite mer på vad jag faktiskt tycker ska göras, föreslå hur det kan göras och visa på resonemanget bakom varför jag tycker det är rimligt att göra på ett visst sätt. Och ja, jag kommer fortfarande att raljera över korkade saker… Håll i hatten, här följer över 2000 ord…

Jag startar väl med en liten nätt och lagom infekterad fråga…

Hur kan vi, som land, arbeta konstruktivt för att komma tillrätta med dom problem (nej, inte utmaningar. Problem!) som uppstått över åren.  Problem vi nu har, dels som effekt av hur vi historiskt arbetat med integration, men kanske tydligast i närtid då det nu kommit hit en stor mängd människor med helt annan kulturell bakgrund, annan syn på religionens inflytande i samhället, annan syn på jämställdhet, andra språk, andra utbildningar med mera. Människor som på väldigt kort tid har flyttat hit och hamnat i en situation utan rimlig chans att komma in i samhället med tydliga regler och vettiga förutsättningar att bli självförsörjande.

Riktiga, levande människor som du och jag.  Människor som från dag ett hamnar i en situation där dom utan språk, utan relevant och/eller utan validerad kunskap och utbildning, hamnar i vad som i dom flesta fall blir ett permanent utanförskap, ett totalt beroende av försörjningsstöd, ett boende i områden fyllda med människor i samma situation, och utan väg därifrån.

Att kalla detta en utmaning som våra politiker nu gör efter att någon ”corporate coach” skolat dom i formuleringar, är en förolämpning mot såväl oss som har förutsättningar, som mot alla dom utan förutsättningar.

Det enda den här historiska politiska abdikeringen från att ta ansvar för alla delar av samhället har resulterat i, är ett land med två diametralt olika sidor av samhället:

 – Den ena sidan kan i lugn och trygghet komma hem från jobbet, äta pizza och dricka rödvin medan dom ser på Netflix innan dom kan krypa ner i sin hästen-säng under duntäcket i trygg förvissning om att ingen kommer att kasta in en handgranat i sovrummet på villan. Skulle mot förmodan någon ha gjort inbrott i BMWn på uppfarten under natten, eller sparkat omkull brevlådan, så kan dom räkna med att det kommer att komma en polis och ta en rapport om händelsen.

 – Detta medan andra delar av samhället tvingas låsa in sina barn i skolan medan knark säljs öppet på skolgården, vardagsbeväpnade ungdomar skjuter varandra över ”heder” eller i kriminella uppgörelser, bilar bränns, blåljuspersonal attackeras, polis behöver skjuta verkanseld mot stenkastare då dom ska arrestera en efterlyst person med mycket mera. Detta samtidigt som vuxna män skrämmande fritt kan styra över kvinnors liv och möjligheter genom att använda hemlandets seder och religion som lokal lag. Allt detta i områden där svenska knappt talas, arbetslösheten är skyhög, bidragsberoendet blytungt, skolan övergiven, polisen måste åka med dubbla patruller för att skydda sina bilar, och möjligheten att ta sig bort är närmast obefintlig.

Denna länkade artikel är lång, men oj så läsvärd, den visar på såväl vad som går fel, vad som får utvecklas utan hinder på vissa platser i samhället, vad man faktiskt försöker göra och vad som händer, hur liten närvaro lagen kan visa upp (7,5 heltids områdespoliser på Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta, totalt 89000 invånare) och vad dom boende som vill leva riktiga liv själva tycker. laglostland.story.aftonbladet.se

Det kan inte vara så här vi ville att det skulle bli. Den här helheten är inte ett samhälle jag kan känna mig stolt över, oavsett hur höga betyg landet får i olika bedömningar. Det här är inte en behandling av människor som tar sig hit som jag är stolt över, det är inget jag vill se fortsätta. Det är enbart destruktivt för alla och måste ändras, nu.

För dom av er som resonerar som så att Sverige inte har något ansvar för dom som tagit sig hela vägen upp till norden för att söka asyl/nytt liv när det finns länder på vägen som är geografiskt närmare rent asylmässigt, så hävdar jag att det har vi visst.

Vi har ett solklart ansvar, inte bara legalt genom flyktingkonventioner och asylrätt, eller som medmänniskor, men främst tack vare att våra svenska regeringar i omkring 30 år har presenterat Sverige som ett land som med öppna armar och öppen plånbok sagt sig vara villigt och kapabelt att utan reservationer försörja alla dom som söker sig hit samtidigt som vi varit väldigt otydliga med vilka krav vi ställer.
 – Då har vi ta mig f-n ett blocköverskridande ansvar att reda ut vad vi ställt till med!

Så vad kan vi göra åt det då?

En djupdykning i vad som ligger bakom bland annat flyktingars rättigheter och skyldigheter finns tillgänglig på riksdagens sajt för mänskliga rättigheter för den som vill läsa på. Ett utdrag från Flyktingkonventionen som jag känner är väldigt relevant i mitt resonemang är:

I FN:s Flyktingkonvention, artikel 2, stipuleras flyktingens ansvar att anpassa sig till sitt nya hemland: Flyktingen måste anpassa sig till och följa de lagar och regler som är giltiga i hans nya hemland. I Flyktingkonventionens artikel 34 beskrivs det mottagande landets ansvar: Mottagarlandet ska, så långt det är möjligt, underlätta flyktingens införlivande med samhället.

Grunden i det som skrivs ovan är för mig kristallklar. Det är, och måste vara, ett ömsesidigt ansvar delat mellan mottagarlandet och flyktingen. Jag ser detta som fullt rimliga krav på såväl en flykting som på mottagarlandet. Jag ser även att samma grundprinciper helt självklart ska gälla som minimikrav även för människor utan flyktingstatus som söker sig hit i avsikt att förbättra sin livssituation.

Målsättningen med ovanstående är att personer som flyr hit ska ha såväl ansvar, som en rimlig chans att kunna fungera på ett positivt sätt i samhället, dvs i möjligaste mån vara självförsörjande och fungerande inom dom grundläggande principer vårt samhälle är byggt på. Det snyter man dock inte ur näsan på en kafferast…

Det första stycket lägger ansvar för att anpassa sig, och att följa lagar och regler på individen. – Under förutsättning att individen blivit otvetydigt informerad om vad ”anpassa sig” innebär, vilka lagar och regler som gäller, samt hur dom skiljer sig från det individen är van vid, så finns möjligheten för individen att uppfylla sin del av kraven.

Det andra stycket handlar om landets ansvar, att så långt det är möjligt, underlätta individens införlivande i samhället. Det låter enkelt, men det är oerhört mycket jobb kvar innan det kan fungera som tänkt. Det finns ju till att börja med, inte politiskt konsensus för fem öre runt vad ”så långt det är möjligt, underlätta” kan tänkas betyda.

  • Vi kan t ex inte kräva att en individ ska anpassa sig om vi inte kan definiera vad anpassning innebär. Vi behöver också någon typ av konsekvens att peka på om anpassning av någon anledning inte kan/vill göras.
  • Vi kan tyvärr inte heller självklart förvänta oss någon större efterlydnad av lagar och regler som kan gå tvärt emot individers syn på religionens styrande roll i samhället, eller djupt rotade kulturella seder och bruk som skiljer sig stort mot vad som är tillåtet här om det inte också finns tydliga konsekvenser kopplade till att inte följa lagar och regler.

Att blunda för vilka förutsättningar en person som som flyttar hit har, och förvänta sig att dom automatiskt ska fungera friktionsfritt är naivt och elakt. Att utan information och hjälp, förväntas fungera som majoriteten av oss som redan bor här gör, vi som fick all den kunskapen om hur Sverige fungerar över massor med år, genom föräldrar, dagis, skola, vänner och kollegor – inte realistiskt…

Vi måste, efter bästa förmåga, hjälpa dom som på riktigt vill ha hjälp, det har vi inte gjort på många många år. Det är dags att börja göra det.

Exempel på vad jag vill ska göras, hur det kan göras och varför.

Precis som det måste finnas ett samhällskontrakt mellan stat och medborgare i ett land, så måste det finnas ett kontrakt mellan nytillkomna människor och samhället. Det kontraktet måste bygga på ett ömsesidigt åtagande med mål att individen ska skapa ett självförsörjande och produktivt liv i landet man vill leva i.

Grunderna i det kontraktet måste fokusera på att leva tillsammans på ett konstruktivt sätt, inom ramarna som Sveriges regler och förutsättningar sätter upp. Det måste bygga på att vi tillsammans väljer att inte fortsätta på den gamla, destruktiva vägen mot parallella delar i samhället där andra saker än Sveriges regler och förutsättningar gäller.

Vill man inte följa ett sånt kontrakt, då är det rätt och riktigt att både samhället och individen drar slutsatsen att Sverige nog inte är rätt land individen valt att flytta till.

För att skapa ett sånt kontrakt ser jag att bland annat följande behövs:
(notera att jag försöker använda ”hitkommande” i stället för invandrare/flyktingar/migranter etc, detta då jag vill se alla som kommer hit av olika skäl som likvärdiga människor, och det finns vissa grundläggande saker som måste gälla om det ska fungera, oavsett vilken kategori man kom hit under)

  • Vad:
    • Jag vill att det på ett blocköverskridande sätt ska arbetas fram en definition av vad ”anpassning till mottagarlandet”, samt ”så långt det är möjligt, underlätta” konkret och praktiskt betyder här i Sverige.
    • Jag vill att det ska sättas ihop information om religionens roll i det svenska samhället där det otvetydigt framgår att religion i Sverige ses som personlig och i samtliga fall underordnad svensk lag. Ingenting som inte annars är tillåtet, kan någonsin bli tillåtet genom hänvisning till ett religiöst påbud.
    • Jag vill att det sätts ihop information runt vad lika rättigheter i samhället oavsett kön, läggning etc innebär i praktiken. Hur kvinnor har exakt samma rätt att arbeta, umgås och vistas fritt i samhället som män har. Att män inte har bestämmanderätt över kvinnan och att vi aldrig accepterar att lika rättigheter åsidosätts.
    • Jag vill att det ska arbetas fram tydliga, enkla och hederliga konsekvenser som kommer att gälla i dom fall en hitkommande inte aktivt arbetar för att (eller helt enkelt inte vill) möta samhällets definition av anpassning, om man bryter lagar och regler, om man inte accepterar allas lika rättigheter, dvs medvetet bryter mot kontraktet.
    • Jag vill att det arbetas fram realistiska, praktiska och humana alternativ som är tillgängliga för dom människor som visat sig inte kan, eller inte vill anpassa sig till samhället och/eller inte kan/vill skapa sig en egenförsörjning. Alternativ som kan ha en kortsiktig kostnad, men inte innebär livslånga ekonomiska individuella åtaganden för samhället.
    • Jag vill att det arbetas fram, som samhällets del av kontraktet, obligatoriska, snabba och dokumenterat verksamma utbildningsprogram för att primärt ge en hitkommande en grundläggande språk- och samhällsförståelse.
    • Jag vill att det arbetas fram program för att på kortast möjliga tid kunna validera kunskaper, samt kompletteringsutbilda hitkommande inom dom områden de har baskunskaper i. I mån av behov, även att snabbt och säkert kunna certifiera högre utbildningar och arbetslivserfarenhet.
    • Jag vill att det arbetas fram regelverk som gör det snabbare och enklare för en hitkommande att hitta egna sätt att bära sin del av försörjningsansvaret.
    • Jag vill att det ska arbetas fram principer och regelverk som aktivt motverkar att invandrande människor och flyktingar fortsätter att bosätta sig i dom socialt mest utsatta områdena vi idag har. EBO lagen är ett lysande exempel på något som måste ändras.
    • Jag vill, nej, jag kräver att alla partier på regeringsnivå gemensamt ställer sig bakom dom utarbetade grundläggande definitionerna och åtgärderna över vad som är individens, och statens ansvar för att en integration ska kunna fungera, samt de konsekvenser som följer om man väljer att avvika från dom!
  • Hur:
    • Jag vill att resultatet av ovan kristallklart och utan dröjsmål kommuniceras till samtliga hitkommande snarast möjligt efter ankomst. Detta måste även kommuniceras retroaktivt, dvs även till de människor som har kommit hit de senaste X åren.
    • Kommunikationen måste ske såväl muntligt som skriftligt i efterhand, primärt vid möten där både män och kvinnor samt ungdomar måste närvara, inga undantag gäller.
    • Jag vill att vi, tills vi har ett konstruktivt och fungerande integrationsarbete på plats, fortsätter att ha ett mycket begränsat tillflöde av nya människor i landet.
    • Jag vill att vi som samhälle och politiskt, gemensamt visar en acceptans för en stor och krävande arbetsinsats med många jobbiga beslut under en period framöver. Detta då syftet är att äntligen sluta sätta folk i förvaring utan framtid, och på riktigt börja arbeta för att ge människor ett värde åter genom att skapa goda förutsättningar som är tillgängliga för dom som vill ta dom tillvara.
  • Varför
    • Jag vill att vi arbetar för att kunna skapa förutsättningar för att människor i detta landet, under eget ansvar, ska kunna växa upp och skapa ett positivt och produktivt liv i landet. En grundläggande sån förutsättning är gemensam kunskap om, och acceptans för de regler som gäller.
    • Jag vill att vi arbetar för att undvika att vi genom ett ogenomtänkt integrationsarbete skapar livslång förvaring i områden utan framtid, i livslångt försörjningsstöd.
    • Jag vill att vi arbetar för att säkerställa att alla är medvetna om sina rättigheter och skyldigheter inklusive de konsekvenser som finns.
    • Jag vill att vi är realistiska och tydliga i all kommunikation, att vi erkänner att det i många fall finns stora skillnader i syn på vem som behöver veta vad i en familj. Alltså kan vi inte tillåta oss att blint lita på att informationen förs vidare oförvanskad. Det är inte att förutsätta illvilja, det är att vilja informera samtliga som behöver veta.
    • Jag vill att vi arbetar för att det inte fortsätter utvecklas områden där andra regler gäller än de som fastslås i svensk lag, samt att förändra dom områden som redan finns till det bättre. Detta måste självklart ske genom att lagföra kriminella, men också genom att kraftigt minska möjligheterna att kunna fortsätta leva och verka för parallella strukturer i samhället. Att förbättra förutsättningarna för att ta sig vidare till en egen försörjning.
    • Jag vill att vi ska arbeta för att säkerställa att dom människor som vill bo och leva här, i ett nytt land med nya förutsättningar, stöttas i det beslutet. I detta är det väldigt viktigt att dom som inte accepterar detta, faktiskt har starka incitament att omvärdera om dom verkligen ska bo här. Detta så vi kan minimera krafter som motverkar det vi vill åstadkomma.

Jag vill att vi tillsammans arbetar för en fungerande integration av dom människor som vill bo och leva här, på riktigt. Jag vill att dom som väljer att motarbeta detta bosätter sig någon annanstans.

Vill du det också? Jag tror det.

/D

Vad står ni för egentligen? Och varför?…

Ni som vill bestämma, kan ni förklara varför ni vill göra det ni vill på det sätt ni (ibland) säger?

Något jag och säkerligen ni andra också ser till leda i politiska sammanhang, är hur mycket mer man trycker på hur fel alla andra gör i jämförelse med att förklara vad man själv står för, varför man gör det, och så klart hur man ser att man ska uppnå det man står för. Vi har nog hört alla binära exempel vid det här laget, från att kräva öppna gränser annars är man rasist, till att stänga gränserna för annars vill man förstöra landet, från att förbjuda vinster i välfärd annars är man en ond och girig kapitalist,  till att underlätta för privata alternativ i välfärden annars är man ond och kommunistisk, med mera.

Vi hör röster i mitten som talar stort om humanistiskt agerande, grundläggande mänskliga rättigheter, lika till alla, skattepengar ska inte gå till privata verksamheter med mera, göra vinst är dåligt, företag ska blomstra med mera. Men väldigt sällan säger man något tillsammans med en redovisning över hur det praktiskt ska lösas på ett sätt som inte drabbar landet och medborgarna negativt.  Inte heller varför det är bra för landet och medborgarna. Bara att det ska, för att det är bra, för att vi lovar det…

Sen har vi dom två ytterkanterna där man oftare försöker motivera varför man vill göra något (i och för sig på ett något underligt sätt, men okej…). Öppna gränserna, alla måste få komma hit, vi får inte vara elaka, bara fascister och nazister räknar på kostnader. Stäng gränserna, det kostar för mycket, det kommer in för mycket brottslingar, vår kultur förstörs. Förbjud vinster i välfärd, privata företag i välfärd ska drivas alturistiskt annars är man en ond kapitalist. Tillåt vinster i alla verksamheter, även välfärd, annars går företag i konkurs och folk blir arbetslösa och det blir färre vårdplatser. Ja, ni känner igen det.

Binärt röstfiske, tomt, korkat babbel säger jag dom dagar jag är extra grinig, andra, snällare dagar kan jag sträcka mig till att tungt sucka och undra, vem fan ska man rösta på av alla dessa icke-alternativ…

Varför behövs både hur och varför ?

Har ni tänkt på vad som tenderar att hända när man lägger till både ett ”varför” och ett ”hur” till vad man vill? Har ni till och med sett en möjlig koppling till att popularitetssiffrorna tenderar att stiga när dom säger både  vad, hur och varför? Till skillnad mot dom som bara basunerar ut ”Vi Vill Att…” utan att beröra hur, och varför.

– Kan det vara för att vanliga röstande människor faktiskt vill veta att man faktiskt själv tror på att det man lovar går ihop i slutändan, att man försöker tänka igenom alla effekter av det man vill innan man lovar?

Med det sagt så ska vi ju vara väldigt medvetna om att även ett konkret ”varför”  och ”hur” kan vara byggt på väldigt otrevliga tankar och resonemang vilket kan upplevas lika ohederligt och obehagligt som att medvetet utesluta ”varför”, vilket gör varför än mer viktigt för mig.

– Varför vill jag då veta varför, och inte bara vad och hur? Räcker det inte med att jag håller med om vad och hur, det är ju det som ska göras?

För mig är det enkelt och självklart, ett tydligt redovisat ”varför” berättar om dom underliggande tankar, resonemang och värderingar som partiet (eller människan för den delen) baserar sina vad och hur på. Om jag får det klart och tydligt så ger det mig en insikt i hur andra kniviga frågor kan komma att hanteras framöver av partiet i fråga. Om det klickar med hur jag tänker och resonerar helt enkelt.

Det vill säga, det som så populärt brukar benämnas värdegrund (nu svor jag nog högt i kyrkan…).  Ordet värdegrund är tyvärr oerhört missbrukat numera och framkallar oftast rysningar och klåda i kroppen samtidigt som öronen stängs reflexmässigt. Tråkigt, för det är egentligen en viktig sak om det används korrekt, som en sammanhållande stomme i resonemangen bakom hur man vill göra vad, och varför man vill det.

Men det är kanske inte så konstigt att det skrivs långa ironiska inlägg och parodiseringar i sociala media när värdegrund som argument numera oftast används som en extremt otydlig flummig anledning till varför man inte ska behöva förklara hur tusan man ska hantera det man lovar på ett vettigt sätt.  Man kan på riktigt tro att följande står i alla partiers kommunikationsstrategi:  – Om strategiskt löfte stämmer med vår värdegrund;  – Skicka ut pressreleasen och debattartiklarna fort som fan!

Är du så mycket bättre då, du raljerar ju hej vilt om politiker?

Japp. Right you are.
Så i stället för att, som så många andra, återigen enbart peka på hur fel alla andra gör, så tänkte jag faktiskt framöver ta mig själv och visa på några exempel på vad jag vill, hur jag vill lösa det, och varför jag kan stå för det jag vill.

Så i kommande inlägg öppnar jag väl pandoras ask då…

/D

Kameler i Angered

Idag tänkte jag skriva några rader om dom ansvarstagande, välvilliga och fördomsfritt tänkande projektansvariga i Angered.

Ni vet dom som tycker att folk som kommer långtdärbortifrån, dom är ju vana vid djurfarmer och odling, då kan dom få enkla jobb som passar om vi startar en kamelfarm i Angered.

Jag tror inte det behövs mer text än så här. Bra tänkt…  Not.

/D

 

Nämn inte partiet X…

Don’t mention the war…

En av dom roligaste avsnitt av brittisk humor jag vet, är Fawlty Towers ”Don’t mention the war” där John Cleese vänder ut och in på sig själv för att inte ta upp WWII då han har en tysk gäst i restaurangen. Det finns ingen hejd på hur illa det går, hur mycket han än försöker hejda sig, och jag kan inte sluta garva åt det.

Fast… Nu har vi samma tragikomiska situation i svensk politik, tyvärr har jag väldigt svårt att skratta åt den sketchen…

Alla dessa partier som (förhoppningsvis) vet att dom borde ta upp vissa frågor, men desperat försöker att inte bli ihopkopplad med partiet som faktiskt tar upp vissa av frågorna. Man är livrädda för vad som händer om någon råkar nämna elefanten i rummet, på goda grunder om man ser på potentiella reaktioner från väljare.

Moderaterna rasar till 18.5%  efter att partiledaren sagt att hon kan tänka sig ett samarbete med SD i vissa frågor. Väljarnas piskor viner mot partiets hukande rygg och rappen lär svida rejält i partiet! Är inte ett dugg förvånad om Anna Kinberg Batra i praktiken tagit kål på sitt partiledarskap genom detta…

 – Men hallå, du har ju själv sagt att du inte gillar SD, då är det väl bra?

Nej, det är INTE bra!
Det inte så enkelt att SD till varje pris ska straffas ut och ignoreras. Det är helt sant och korrekt att jag inte vill se SD i en styrande roll i svensk politik. Detta primärt på grund av partiets historia i närtid och dess företrädares och följares beteende som jag starkt ogillar. SDs svar på ”varför” vissa saker ska göras, är inte samma som mitt varför. Många av frågorna däremot, dom är i många fall korrekt identifierade och behöver adresseras här och nu. Det är bara frågan om hur, och av vilken anledning.

Men som jag nämnt tidigare så vill jag absolut inte se att svensk politik är så sabla feg att man vägrar ta tag i saker som är viktiga för landet bara för att inte SD ska få någon fråga hanterad, eller ens bemött. Det är inte politik, det är så sabla fegt att jag mår illa!

Det är fullt möjligt att, utan att vara SD sympatisör, vilja se att politiker och partier tar upp och konstruktivt arbetar med svåra frågor som rör t ex:

  • Polisens svårigheter att hantera kriminalitet i vissa områden
  • Problembilderna som räddningsväsendet har vid vissa utryckningar
  • Överberlastad vård
  • Väldigt varierande kvalité i skolan
  • Utmanad jämlikhet
  • Galopperande arbetslöshet i vissa områden
  • Lokalt teologiskt inofficiellt styre som kryper närmare och närmare på vissa platser
  • Extremt underliga straffvärderingar för allvarliga brott
  • Utarmat försvar
  • Mycket höga kostnader för migration- och asylpolitik, kostnader som inte tydligt leder till att förutsättningarna för dom som kommer hit blir bättre.

Om man vill bli av med SD som tongivande parti i dessa frågor så är inte modellen att abdikera från frågorna och ignorera vad partiet säger, det har vi redan sett på deras opinionssiffror att det får motsatt verkan. Tvekar man fortfarande, se på USA och Trump – Det gick ju bra… Not.

It Does Not Work!

Det enda som fungerar är att rakryggat och hederligt vägra SD ensamrätt på frågorna! Presentera bättre svar, svar grundade i en annan människosyn än det SD tenderar att visa. Ett annat svar på varför man ska lösa saker på ett visst sätt helt enkelt.

Så sluta fega ur, ta frågorna, visa ett äkta ägarskap för dom, hantera dom med den fakta som finns, och bemöt era politiska motståndare med äkta fakta och bättre kvalite på trovärdiga möjliga lösningar. Helt enkelt visa bättre svar på hur och varför frågorna ska lösas, än vad SD kan prestera.

Vem vet, om ni törs bedriva äkta politik så kanske inte vanliga väljare straffar er i opinionen… Och törs inte ni, så lär ni få lämna plats i valet för Medborgerlig samling som törs, och vill, bedriva äkta politik.

/D

Nya löften… eller snarare tomma tunnors parad…

Tomma tunnor skramlar högst är en gammal sanning.

Läser precis denna debattartikel skriven av Annika Strandhäll, Åsa Regnér och Gabriel Wikström: Samhället har svikit – nu lovar vi bättring

Ni som läst vad jag plitat ihop tidigare på bloggen lär förmodligen ha plockat upp att jag hyser en viss aversion till politisk retorik och yviga löften, speciellt i kombination med historisk avsaknad av fungerande sakpolitik… Den här debattartikeln trycker nog på nästan alla knappar jag har…

Så, var startar vi?
Signalord kanske?

  •  På 607 ord förekommer ”Vårt löfte till er” i en eller annan form 5 gånger
  • Utmaning/utmanar finns 3 gånger
  • Välfärd finns 9 gånger
  • Pension finns 5 gånger
  • Jämlik(het) 3 gånger
  • Oro 3 gånger

Check, det mesta som diskuteras på sociala medier finns med.
Ja, utom sånt där knepigt som kan kopplas till förd asyl- och migrationspolitik förstås. Det behöver ju inte tas upp, det har vi lärt oss…

Budskapet då?
Artikeln inleds med ett konstaterande av skillnader i medellivslängd mellan olika områden i Stockholm. För att sätta tonen konstaterar man bombastiskt att:

För en feministisk regering med siktet inställt på ökad jämlikhet är detta oacceptabelt.”.

Oj så många andra konkreta saker i dagens samhälle jag kan se som borde vara oacceptabelt för en feministisk regering… hedersvåld, könssegregering, kvinnor som inte får arbeta med män, flickor som inte får ha gymnastik med pojkar, mm. Typ sånt där som gör skillnad här och nu, inte i statistiken om kanske 30 år.

För att skribenterna i upplägget av artikeln, ska framstå som verklighetsförankrade realister, ser vi tidigt en halvhjärtad rad eller två om hur saker inte har fungerat som tänkt;

– ”Välfärden är fantastisk på många sätt, men vi också vet att den inte alltid håller måttet.
– ”Syftet med vår välfärd är…” ”Här har samhället delvis svikit.

För säkerhets skull följer man omedelbart upp det med vems fel det egentligen är:

– ”Vi tog över efter åtta år av borgerligt styre med nedskärningar, försämringar och urholkning av våra gemensamma välfärdsresurser.”.

När det så är konstaterat att man trots luddigt konstaterade utmaningar i samhället och knappt erkända brister i välfärden, är fri från skuld, så kommer utfästelserna i tät följd.

Man konstaterar först att

Vi vänder nu den utvecklingen

och listar följande:

  • Sjukvården ska bli mer likvärdig och väntetiderna kortare.
  • Skillnad i förväntad medellivslängd är oacceptabel.
  • Pension som går att leva på, även om 40 år.
  • Trygg sjukersättning och snabb hjälp tillbaka
  • Fler arbetskamrater i välfärden etc genom högre stadsbidrag

Avslutar med

– ”Vi ska ha världens bästa, mest stabila och trygga välfärd.

Ja du, här har man som vanligt tagit ut målvakten och ställt spelarna på linje i mitten av plan, öppet mål skulle jag säga. Låt oss börja med straffläggandet, förlåt, bemötandet av punkterna.

  • Sjukvården ska vara likvärdig och ha kortare köer.
    Hur ska detta rent praktiskt lösas, det är mer än pengar som behövs här! Högre statsbidrag till offentlig sektor finns nämnt, men noll och intet om var dom bidragen ska finansieras från, så den anser jag ej besvarad. Kombinera dessutom det med att aktivt motarbeta privata alternativ i välförden vilket resulterar i färre ställen som kan avlasta akuter och vårdcentraler i landet.

    •  Följdfråga: Var bemöter man olika orsaker till problem i välfärden?
      – ”Det är Borgarnas fel” är inte ett ok svar. Det är ju inte så att dom enkom har ansvaret för en skenande belastning på sjukvården, gigantiska landsting, usla löneutvecklingar,  personal som brinner ut och slutar.
  •  Skillnad i förväntad medellivslängd är oacceptabel.
    Var bemöter man olika orsaker till skillnader i förväntad medellivslängd mellan områden? ”Borgarna” har inte heller ett ensamt ansvar för uppkomna socioekonomiska skillnader och förutsättningar mellan områden där man dom senaste 30+ åren har konstant fyllt på med människor som aldrig fått vettiga förutsättningar att klara sig själva i samhället, och områden där graden av självförsörjning är historiskt hög. Helt ovetenskapligt törs jag nog påstå att utan förutsättningar till självförsörjning och framtidsutsikter så är det inte konstigt att såväl fysisk som psykisk ohälsa frodas som i sin tur belastar välfärden extra.
  • Pension som går att leva på, nu och om 40 år.
    Hur då?  Under alla år med ”icke-borgarstyre” kan inte jag påminna mig att det lagts några konkreta politiska resurser på pensionärers livssituation att tala om, om man inte räknar med ”lite lån” här och där av pensionskapital vilket kanske inte var av det historiskt mest positiva slaget…
  • Du ska inte bli sjuk av ditt arbete, trygg sjukersättning och snabb hjälp tillbaka
    Hur då? Anledningarna till att folk blir sjuka av jobbet är många, avsaknad av bra arbetsvillkor i form av lön, arbetstider, tvingad övertid är bara några av dom. Branscherna med press på anställda är många, men där den här typen av arbetsmiljöförhållande är akut är t ex; vård, brandförsvar, polis, skola. Det vill säga, dom viktigaste områdena som ingår i samhällskontraktet mellan stat och medborgare. Det samhällskontrakt ni politiker är ansvariga för, och som vi medborgare nu tydligt ser är sen länge sprucket och solkigt och i desperat behov av annat än ett lager färg. Det finns en lång historia av misskötsel och usla politiska förutsättningar bakom allt detta. Det finns en minst lika lång historia av människor som under massor av år inte fått hjälp att komma tillbaka i arbetslivet och i stället hamnar på bar backe. Så jag frågar igen för säkerhets skull: Hur då?

När ni sen avslutar denna tomma tunnors parad med följande:

Vi ska ha världens bästa, mest stabila och trygga välfärd. Det förpliktigar och det utmanar. Nu tar vi oss an den utmaningen och utvecklar den svenska modellen. Det är vårt löfte till dig.

– Då är det er förbannade skyldighet att på ett hederligt och trovärdigt sätt berätta HUR!
Det har ni genom åren kapitalt misslyckats med!

 – Varför, varför, ska vi tro på er, som i så många år haft en styrande ställning i politiken medan förutsättningarna för det elände ni nu säger er vilja ändra, har fått växa fram utan konkreta åtgärder?

Det är hög tid för oss väljare att se oss om efter något annat än tomma tunnors politik.
/D

Istället för att rösta blankt…

Jag har funderat en hel del runt vad som händer i politiken idag och dom senaste åren, tror att dom flesta kan skriva under på att det händer saker politiskt i världen som ingen i förväg innerst inne trodde skulle hända.

Tänker så klart på saker som att en presidentkandidat som villigt och öppet ljuger och garvar rått när han blir avslöjad, öppet förolämpar såväl individer som folkgrupper och andra kandidater, som bär sig åt som en tjurig tonåring på twitter med mera med mera, faktiskt vinner presidentvalet och nu sitter som president i världens mäktigaste land.

Jag menar, whut??? What, why??? Hur fanken gick det där till?

I vår Svenska lilla politiska sandlåda ser vi i princip samma sak hända.
– Ett parti som växt från en liten obstruerande samling av nazister, till ett kostymklätt parti i riksdagen med opinionsundersökningar som mot all (min) logik hovrar runt 20%. Detta trots att partiet har högljudda följare som spyr ut rasistiska uttryck så fort dom får en chans (detta i hög grad i sk alternativ media som enligt många källor indirekt sponsras av partiet). Partiet har  företrädare runt om i landet som kastas ut pga uttalanden och olämpligt beteende med hänvisning till partiets nolltolerans mot rasism.

Nolltolerans till trots, så har Partiet en ledning som glatt behåller företrädare som har sprungit på stan och och kallat folk med sydeuropeiskt utseende för babbar och blattar, knuffar runt, och kallar kvinnor för hora. Som i flera fall fortfarande dyker upp publikt i incidenter av liknande karaktär. Höga företrädare som hävdar; ”…att judar och samer inte är svenskar, förutsatt att de inte lämnar sin identitet.”

Ett sånt parti kan jag, och uppenbarligen många fler, ganska naturligt känna att dom bland mycket annat pga brist på trovärdighet, sina företrädare med mera, inte borde ha en chans att komma in och hålla sig kvar i riksdagen innan dom rensat i leden och mognat avsevärt.

Men dom är där, och dom tjänar konstant mark i opinionsundersökningar, precis som Trump gjorde innan han vann valet.

Varför?

Det finns ju tusentals teorier och förklaringar att läsa överallt, från att vi har 20+% rena rasister i landet, till att dom har den enda realistiska politiken, till att mängder av människor drivits att lägga sin röst hos dom i protest mot att det man ser behöver adresseras i politiken inte tas i med tång av de etablerade partierna.

Jag tror inget av det är den enda sanningen.

  • Det finns självklart rasister som gärna lägger sin röst på ett parti där dom känner att dom kan applicera sina egna värderingar på ett principprogram som inte säger tydligt emot dom.
  • Realistiskt partiprogram, ja du, det kan man diskutera länge, men jag ser dom som ett enfrågeparti med lite andra rader inlagda för att komma undan den benämningen. tittar man på hur dom röstat hittills där dom synts så kan i alla fall inte jag se en röd tråd.
  • Kvar finns då dom som inte ser något annat alternativ än en proteströst, till att säga ”Sluta nu, det är nog med floskler, gör något” till dom etablerade partierna. Jag tror det är många, många fler än media och framförallt partierna, vill erkänna. För det skulle ju innebära att man faktiskt underkänner sitt eget mediala arbete och sin politik…

Det är här det blir intressant för mig….
– Så klart måste det komma riktiga alternativ till dom partier folk tappat tron på, och till dom man egentligen, innerst inne, förmodligen inte vill rösta på i riksdagsvalet. Det ser jag som oerhört viktigt, att det kommer ett, eller flera partier som utmanar det etablerade, med en trovärdig, genomtänkt, orädd och solid politik som inte låser sig vid det ena eller det andra blocket, som tar tag i dom frågor som behöver tas tag i, oavsett var dom först lyfts, för landets bästa, inte för en dogmatisk ideologis bästa.

Det ser ut som om det är på väg genom partiet Medborgerlig Samling ( https://medbloggen.se/ ) , vilket glädjer mig rejält. Det är efterlängtat och behövt.

Men vad finns det för andra alternativ, eller till och med komplement, till fler partier?

Om vi leker med tanken att 2-3% av SD’s väljare röstar på dom av rasistiska anledningar  (helt påhittade siffror enbart för argumentets skull). Av dom resterande gissar vi att 5% ser dom som ett parti med politik bra nog för att leda ett land,  och dom kvarvarande 95% av icke-rasisterna lägger sina röster på SD i avsaknad av alternativ, men dom vill inte blankrösta.

Det är en ganska stor mängd människor som borde vilja få sin röst hörd på riktigt…

What if…

Tänk om vårt valsystem faktiskt räknade blankröster och gav dom samma värde som en röst på vad som helst, men inte partierna som idag finns. Ungefär som den gamla komedin med temat  ”vote for none of the above”.

Det vill säga får ett val 30% blankröster och närmast största parti har 20% då vinner blankrösterna valet… I det fallet skulle nyval utlysas (det finns ju ingen som kan regeringsbilda) inom, t ex 3 månader.

Under tiden som alla partier får första hjälpen mot den kollektiva hjärtinfarkt som skulle inträffa samt förbereder sig för nyval, då styrs Sverige av en förutbestämd  blocköverskridande samlingsregering med mycket starka förhållningsregler, ungefär som att sätta landet under tvångsförvaltning.

Sen kommer nyvalet, OM partierna fattat piken, att inte tillräckligt många tror på dom, så får vi väljare förhoppningsvis ett mer genomtänkt valprogram att ta ställning till, mer verkstad, mindre snack helt enkelt. Notera att detta också bör rejält förbättra chanserna för nya, mer realistiska partier med konkreta genomtänkta handlingsplaner att få synas på radarn för vanliga väljare.

OM partierna inte lärt sig läxan första gången (föga troligt…) så gäller ”rinse and repeat”, ett nyval igen, ny hjärtinfarkt hos partierna, nytt försök…

I praktiken blir en blankröst en röst för nyval.

I mina ögon känns detta som ett underbart sätt att låta medborgarna tala om för de etablerade partierna att ”ni duger inte i nuvarande form, gör om, gör rätt!”.

Något säger mig dock att det skulle finnas vissa utmaningar med att få genom parlamentariskt stöd för en sån här ändring i de lagar som styr svenska val…

Wonder why?

/D

Efterlyses: – Förtroende för politiker…

Förtroende. Sågs senast i svensk politik… Ja du, någon gång för länge sedan.

Trovärdiga uppgifter indikerar observationer av förtroende för politiker någonstans runt 1917 rörande allmän och lika rösträtt samt separation mellan extremvänster och socialdemokrati.

Efter denna tidpunkt rapporteras endast mer och mer sporadiska uppdykanden över tiden fram till de senaste 6 åren då förtroendet otvivelaktigt helt gått under jorden och härmed officiellt är anmält försvunnet.

Vad hände?
Åren innan alliansen röstades fram präglas för mig av partier som alla verkar gå igenom någon typ av desperat metamorfos utan att ha en aning om vad resultatet är tänkt att bli.
En socialdemokrati som i panik och utan framgång provar olika partiledare (den ena värre än den andre) frenetiskt sökandes efter en ny Olof Palme eller Göran Persson, samtidigt som det föredrar att flirta med näringslivet framför arbetarna som varit deras väljarbas.

Jag såg ett vänsterparti som (i alla fall dom flesta företrädarna) gjorde avbön från kommunismen samtidigt som det försökte stöpa om sig till ett feministiskt jämställdhets parti. Moderater som gör om sig till arbetarparti, ett miljöparti som gick från sin kärnfråga, miljön, till att försöka axla mer och mer av det solidaritetsfokus socialdemokraterna hade, dock med ögonen förbundna för eventuella kostsamma effekter. I mitten sitter de mindre partierna still i båten utan egen röst, och blir i praktiken annekterade av Moderaterna under namnet alliansen.

Här någonstans börjar det bli rejält knepigt att hitta en politisk hemvist för mig, och säkert för många andra också. Det jag en gång kände till, förstod och i vissa fall respekterade, är nu ersatt av dyra konsultformulerade, luftiga och yviga genomskinliga formuleringar om värderingar och principer presenterade helt utan fungerande sakpolitik.

Ovan, tillsammans med en blatant smutskastning av motståndare blir det enda som presenteras och det skär i öronen i sin dissonans över vad som behövs, och vad som sägs.
Hur man faktiskt ska göra något, den sakpolitik som faktiskt gör skillnad i vardagen för alla, det talas det inte om från något håll.

Med ett sånt beteende och en så tydligt skifte mot att se människor som valboskap som ska vinnas över med enkel populistisk retorik ”ty mer än så, förstår icke de enfaldiga väljarna” så ”börjar” förtroendet för vad som sägs, men inte görs av dom gamla vanliga partierna urholkas rejält för mig.

När sen ett obekvämt parti med en väldigt solkig bakgrund, vidhängande skandaler och milt sagt varierande kvalitet på företrädare och dess människosyn tar sig in i politiken på riktigt… Ja då har äntligen alla andra partier fått något konkret att tycka lika illa om… Och oj så illa man tycker om dom, man tävlar i om vem som kan tycka mest illa om dom, och media stämmer in i kören, och social media… Oj oj oj vilket drag det blev under galoscherna nu då.

Men i och med den gemensamma kraftsamlingen så tycks man glömma att man ska bedriva riktig politik också, inte bara peka finger åt andra. Nu blir det väldigt tydligt för många som ser cirkusen i full blom, att det finns riktiga, stora problem med en historia av saknad utarbetad sakpolitik inom många områden, men ingen tar tag i dom över huvud taget. Undrar varför väljarna nu sviker i opinionsundersökningarna…

Viktiga punkter som måste diskuteras på djupet av alla för landets bästa, göms nu i låsta lådor bara för att fel parti tagit upp dom på agendan, och man verkar på riktigt tycka att det är okej, att man har någon form av mandat från folket att skita i viktiga politiska frågor bara för att dom tas upp av fel parti. Vilken spåkula fick dom det ifrån???

I tydlighetens namn måste jag här säga att personligen håller jag med i det mesta av den kritik som riktas mot SD. Jag tycker väldigt illa om de värderingar som partiet i fråga har, den svans av sympatisörer som konstant överträffar sig själva i absurditet är vedervärdig, de högt uppsatta företrädare med otäck människosyn som får sitta kvar vad dom än säger likaså.  Jag önskar verkligen att partiet inte fanns och skulle aldrig kunna rösta på dom.
Men det betyder inte att ignorera dom ska tillåtas bli viktigare än landet!

Sen rasade allt vad förtroende var i och med decemberöverenskommelsen, där 7 partier i praktiken kom överens om att sluta bedriva politik på riktigt, och sopa viktiga frågor under bordet för att slippa tala med ett parti dom tycker illa om. Princip före landets bästa. Patetiskt och så totalt urbota korkat! Nu styr helt plötsligt SD vilken politik som inte får föras, oavsett om det är viktigt eller ej, bara genom att finnas. Var det verkligen så det var tänkt???

Sen står vi där som land, framåtböjda med skägget i brevlådan och byxorna vid anklarna när saker gått överstyr, kostnaderna skenar, resurser saknas och ingen vet hur man ska reda ut det. Allt som händer är att olika falanger svartmålar varandra än mer och alla vägrar erkänna att man borde diskuterat det en liten aning tidigare.

Men nej, nu är det dom elaka vinstdrivande privata företagens fel! Man ägnar inte en tanke på dom förutsättningar den icke förda politiken givit dom stackars handläggarna som sitter med allt i knät. Dom som nu helt utan alternativ, tvingas skriva fleråriga vansinnesavtal med vem som helst för att desperat försöka hantera en situation man vägrat diskutera i förväg. Aaaahhhrrrrrghhhh! En gnutta politisk självinsikt tack, bara en liten gnutta, skulle vara klädsamt.

Snacka om att vi sitter med Sveriges dyraste sandlåda full med högavlönade tjuriga småungar som vägrar ge sig. Trotsiga treåringar är ta mig tusan mer öppna för diskussion och kompromisser…

Att två av alliansens partier nu i media säger sig vilja samtala med SD i vissa sakfrågor borde vara bra, men är för mig ett patetiskt röstfiskande spel för gallerierna. Det har runnit alldeles för mycket vatten under dom broarna för att det ska kännas trovärdigt.

Att sen lyssna på på övriga partiers förfäran, ultimatum och fördömande, svartmålande absurda exempel på vad som ska diskuteras med mera blir en total överdos i undergångsbeskrivningar. Det är ju inte en stadsministerpost i alliansen som erbjuds SD direkt… Partiernas livrädda utspel i nuläget är lika katastrofalt usla som den sämsta sidan av mediadreven vi sett den närmaste tiden.

Jag bävar för hur illa det kommer att bli ju närmare valet vi kommer. Vi har ju fått en försmak från USAs presidentval där vi ser hur snyggt media och politiker sköter sig… [slut ironi]

De små rester av förtroende som finns kvar för vissa individer i några av partierna snurrar nu hjälplöst runt i virveln av politisk varmluft och skitsnack som håller på att spolas ut med tandkrämen efter att jag förtvivlat försöker borsta bort den dåliga smaken i munnen.

Förtroendet för nuvarande svensk politik är inte oförklarligt försvunnet, jag hade fel, förtroendet har politikerna kastat ut med smutsvattnet alldeles själva.

/D

Ord och guldvågar…

När man väljer att använda  ord som kategoriserar och polariserar i diskussioner är det alltid klokt att väga dom en extra gång  innan man släpper ut dom för allmän beskådan.

Det finns tusen och åter tusen exempel på när en välmenad text tas bokstavligt och brutalt plockas isär för att kunna säga att skribenten inte har rätt, eller värre. Händer det ofta blir det jobbigt med trovärdighet för skribenten över tiden.

Om man till exempel i en text vill säga ”du har fel” till en person som i en intervju sagt rejält provocerande och polariserande saker om något, då är det väldigt enkelt att välja samma verktyg själv, fast omvänt.

Om det ska fungera, då vill det till att man är försiktig med orden, att läsa sin text med motståndarens ögon och synvinkel är ett minimum. Att bemöta svepande generaliseringar med lika yviga penseldrag när det finns intelligenta alternativ, är i princip alltid att göra sig själv en otjänst.

Om svaret på generaliseringar av typen ”invandrare är en belastning för samhället” blir en ny generalisering; ”utan invandrare stannar vården” ja då  har du lobbat bollen över nätet, släppt racketen och vänt ryggen till. Du kommer aldrig att kunna möta returen utan att det gör ont som f-n.  Din generalisering kommer att demonteras och bombarderas med alla möjliga och omöjliga motargument, och du bad om det aldeles själv.

Problemet med just det här svaret är att det är ett valitt uttalande med en sanning bakom, men formuleringen är så generell och svepande att man gömmer, ja i princip diskvalificerar,  sanningen bakom den.

För ja, det är sant att det arbetar väldigt många kunniga, utbildade och enormt behövda människor med annan bakgrund än 15 generationer svenskfödda föräldrar inom vården.

Det är också helt sant att det skulle vara katastrofalt om dom försvann ur vården. Att dom finns där ska vi vara tacksamma och glada över. En viktig sanning som förtjänar att framhållas, framförallt i diskussioner med dom som påstår motsatsen.

Men innan man använder det faktumet som grund för fraser som ”utan invandrare stannar vården”, kanske man ska fundera på att inte gå i fällan att luddigt kategorisera människor som ”invandrare” och implicit acceptera att ställa dom mot den lika luddiga gruppen ”icke invandrare”, utan istället se på varför den här gruppen människor arbetar i vården.

Att då istället konstatera att: – ”Utan människor som kan språket, som har för vården anställningsbara kunskaper, och som faktiskt väljer att arbeta inom vård och omsorg, så skulle vården braka samman fullständigt. Lyckligtvis finns det många människor som flyttat hit som väljer att göra detta. Låt oss diskutera hur vi kan få fler människor att göra samma sak.”

Då säger man här något både konstruktivt och sant, det förminskar inte människor till att bara vara en anonym grupp med enormt skiftande bakgrund, det sätter i stället ett värde på individers egenskaper, kunskap och vilja att förbättra livet för sig själva och andra.

Det öppnar även för att ha en äkta diskussion runt hur vi som samhälle kan öka mängden människor som kan bidra till vården, oavsett var dom kommer ifrån, hur stärker vi kunskap, språk, hur värderar vi arbetet, med mera.

Problemet med att göra så här, att tänka före innan man generaliserar hej vilt åt alla håll, är att det inte blir lika enkelt att med vänsterhanden knäppa någon  på näsan med en klickvänlig one-liner medan man håller lattekoppen i högern.

Fast om det är för klicket man skriver debattartiklar,  så kanske man ska tänka efter en gång till om man gör någon nytta, eller om man faktiskt gör skada…

Vem har sagt att det ska vara enkelt att vara en trovärdig skribent?

/D

Politisk vilja vs politisk handling…

Olof Palme sa en gång att ”politik är att vilja”. Tittar man på dagens politiska arena verkar alla partier ha anammat detta ordagrant medan man missat den självklara fortsättningen.

Det handlar väldigt mycket om ”att vilja” när man hör och läser politiska utspel, tyvärr verkar det främst vara fokuserat på att vilja det man tror är ”rätt sak” för att fånga röster till valet nästa år.

Visst är det nödvändigt att vilja innan det är möjligt att göra, men att stå bredvid en penna man tappat på golvet och vilja plocka upp den räcker liksom inte.

Nån gång måste man faktiskt böja sig ner, sträcka ut en hand och plocka upp den där pennan innan någon halkar på den och slår sig fördärvad.

Gör man inte det så är det en klen ursäkt till personen på golvet att ”jag ville ju verkligen plocka upp den så himla jättemycket”.

Det är ungefär så jag upplever den politiska scenen, både nu, och dom senaste (allt för många åren). Man vill vara godare än alla andra, man vill vara tolerantare än alla andra, eller mest mot det som råkar vara impopulärt, och så vidare.

Det är helt enkelt ett förtvivlat jagande i partierna efter bekräftelse i de mest lästa opinionsundersökningarna att man ville rätt saker just nu.

Åsiktskapporna vajar inte i brisen likt grässtrån längre, dom flaxar runt överallt som drakar i storm, tills utspelen, likt Charlie Browns drake, alltid fastnar i det elaka drakätande trädet.

Där tuggas dom upp och tillintetgörs,  eller hyllas. Vilket det blir är baserat på hur väl utspelen matchar för närvarande okej ämnesområden samt dagsformen hos ledarredaktioner, komiker och andra tyckare, som i sina interna opinionsmätningar jagar bekräftelse.

Men de tappade pennorna ligger kvar på golvet, och för varje åsiktsanpassat röstfiskande utspel så tappas ännu en penna eller två.

Efter en tid har den politiska scenen blivit full av tappade pennor som rullar omkring.  Nu halkar alla förtvivlat omkring på pennorna, tar slumpmässigt tag i den ene efter den andra för att söka stöd för sin senaste populäritetsanpassade proklamering av politisk vilja.

Men börjar någon plocka upp penndjävlarna från golvet?

Men icke sa Nicke! Man hyr in en ny retorikkonsult i stället för att putsa på budskapet i hopp om att åter igen övertyga väljarna att just precis vi, bara vi, vill mest och bäst av alla!

– När ska vi få se en politik som är byggd på mer än taffligt hopsatta mediala konstruktioner av ethos, logos och patos?

– När ska vi få en ansvarstagande och fungerande sakpolitik med både ryggrad och handling,  som gör att man faktiskt börjar plocka upp pennorna?

Och av vilka?

/D

Siffrors vara eller inte vara…

Många pratar om siffrors vara eller icke vara i alla möjliga debatter nu och svallvågorna sprids hej vilt åt alla håll. För att bevisa att någon hade rätt, eller fel, om siffror överhuvud taget ska presenteras eller ej.

Talesättet ”Det finns lögn, förbannad lögn, och statistik” är nog känt för många, och visst är det helt sant att exakt samma siffror kan användas för att skapa belägg för alla möjliga olika åsikter och tyckanden.

Men jag tycker att något mycket väsentligt saknas när man pratar om siffrors vara/icke vara för allmän tillgång.

En part säger:
– ”Siffror och rapporter måste finnas, vi måste veta hur det ser ut nu”
en annan säger:
– ”Siffror kommer att missbrukas och användas för att skylla på andra”
en tredje:
– ”Vi vet redan att det är så, så det behövs inte, vi ska fråga varför i stället”

Första och andra är ganska klara och enkla att förstå, det finns ett behov av att kunna sätta siffror på en situation istället för att alla vilt spekulerar, därför vill man ha siffror. Det är också självklart att samma siffror kommer att användas i syfte att bekräfta en åsikt, oavsett om den kommer från höger eller vänster, så man är rädd för hur dom kommer att användas.

Men den tredje gör mig lätt förbryllad…

Låt oss se vad som egentligen sägs:

  •  – ”Vi vet redan att det är så
    Okej. Det finns data bakåt som statistiskt indikerar att det går upp och ner och inget indikerar att det skulle vara annorlunda nu, alltså får vi inte veta något nytt. Det kan jag principiellt köpa, även om det är en slutsats som är väldigt svår att leda i bevis mot känslobaserade åsikter, och därav riktigt opraktisk att använda sig av.
  • …så det behövs inte
    Oj! För mig betyder detta att man accepterar det siffrorna säger som status quo, såväl historiskt som framtida, och att ingen mer information behövs. Implicit säger man då ”eftersom man är nöjd med vad de äldre siffrorna säger”. Om det kommer från någon som forskar inom området så ställer jag mig mycket frågande till hur den personen forskar…
  • …vi ska fråga varför istället
    Ja, jo, så klart måste man fråga varför. Vet man varför, eller tror sig veta så kan man planera och vidta åtgärder för att ändra det som ligger till grund för siffrorna. Det lär ju ingen säga något emot.

Men ”om det inte behövs” nya siffror, och man tar reda på varför och gör något (vad det nu är), hur ska man veta om det hjälper eller ej utan … ”nya siffror”?

Hur brukar man jobba med förändring av något man inte är nöjd med?
Stommen i all uppföljning av åtgärder är att man har en baslinje att jämföra med, sen gör man något, sen mäter man och jämför, då vet man om man gjorde rätt.

  • Ta siffrorna från baslinjen (det har vi i och med de gamla siffrorna)
  • Sen tittar vi på de åtgärder som gjorts i syfte att förbättra de siffror man inte är nöjd med (för vi är väl inte nöjda? Och vi har väl gjort saker som ska förbättra det?)
  • Sen jämför vi med dagens siffror och ser om åtgärderna har fått önskad verkan eller ej…. Vänta nu, dom siffrorna har vi nu inte, då dom; ”inte behövs”?

Hur vet man/vi/dom då att man implementerat rätt åtgärder?

/D